Vintergatan: Den Officiella Gruppen från SVT

[Freddie]

The Global Network




Oj. Jag har själv skrivit en backstory åt honom: Fifunkaptenen, eller Leon som han egentligen heter, föddes på labbet på planeten Bely 1985 i jordtid efter hans mamma, Lysha, blev tagen mot hennes vilja av Rana (Fifunernas förra kapten och den som startade djurtestandet) till labbet för att jobba, även ifall hon var gravid. Lysha älskade hennes son mer än något annat och hoppades på en stor framtid för honom utanför Ranas våld, och han sa till sig själv: Jag tänker bli kapten! Efter 3 år på labbet kom en ny charmig fifun vid namn Ryne som Lysha blev förälskad i, hon blev ju ändå separerad från hennes förre detta man, och efter ett tag föddes Leons halvsyster Tina. Ryne misshandlade både Lysha och sina barn och Leon hade börjat tappa hoppet helt. När han var 10 år gammal, när allt kändes som mest hopplöst, kom ett okänt, stort, mörkt och smutsigt skepp till Bely och sköt en missil på labbet. Alla fifuner fick utrymma men Lysha hann inte, Leon såg med sina egna ögon den som hade älskat honom som mest försvinna i ruinerna. Fifunerna flydde till Karitschnivyj, djurtesterna fortsatte och syskonen sattes i fosterfamilj. De plågades av att se oskyldiga djur och deras nära och kära fifuner, speciellt den dåvarande sekundära kaptenen Yaj, behandlas som slavar under Rana och allt kändes mer hopplöst än det kunde bli. Tills sommaren 2001, för då kom Mira och Sjuan till labbet och de fick två nya vänner som de pratade varje kväll med; Miras berättelser om hennes mamma fick de att inse att de inte är ensamma, och Sjuan berättade om hennes storasyster Trean som Leon blev helt besatt av. Samma tid så hade Rana varit kapten i 20 år och det var dags för ett nytt kaptenstest; Leon var bara 16 år och då för ung för att gå med, men nästan alla andra fifuner supportade honom, och dessutom var hans största rival, Rut, Ranas dotter, också 16 och då för ung. Han kom andra plats åt Rut men sen visade det sig att Rana hade riggat testet så att hon skulle vinna, så Leon blev kapten. Gänget befriade alla djur och Rana & Rut försvann i Ranas privata skepp; resten av fifunerna flydde till planeten Zloba och Rana & Rut syntes aldrig till mer. Djurtestandet blev det slut på för gott, de arbetande fifunerna fick det äntligen bra, Leon utsatte Tina till sekundär kapten och Ürgüpkriget slutade för gott. Nästa generation fifuner (De vi ser VVS) växte upp i inte lika mycket oro, men sen efter 19 år av tystnad bredde sig ett stort ljussken över Zloba och de försvann, men fyra sägs blivit oskadda.

[Freddie]

The Global Network

[Freddie]

The Global Network



Vintergatan 5a

* Älguddens kollo - Pene scoutläger i Växjö

* Vintergatan 5a-5c – Nydalavägen 6 i Växjö

* Uppstrålningsplatsen - Förbi Växjö golfklubb ner mot Helgasjön. Fortsätt bort förbi Ryttaretorpet och Karlslund.

Precis före Karlslundsvägen tar slut är uppstrålningsplatsen. (Karlslundsvägen är för övrigt den landsvägen de

åkte på väg till kollot)

* Zoltzy – Vulkanen Teide på Teneriffa, bredvid en parkering på vägen TF-21

* Filione – Thujaskogen på Öland

* Maskinrummet – Fjärrvärmevärket i Växjö

* Åhléns – Gågatan i Växjö

* Zeryj – Kleva Gruva, uppstrålningsplatsen (grottmynningen) är uppe på berget.

* Zinij – Benijoskogen på Teneriffa, havet hittar man om man åker till Taganana och fortsätter vägen utmed havet

så långt den går

* Glens dröm – Byrums raukar på Öland

* Krasnyj – Gamla Slakteriet i Alvesta (rivet) låg vid rondellen i ena änden av Lillsjögatan

* Drömsekvenser i skogen, Taxichefens kontor, Taxiväxeln, New York – I och runt gamla tv-huset i Växjö Hjalmar

Petris väg 40

Vintergatan 5b

* Glens hus – Rådmansgatan 6 (har byggts om och ser annorlunda ut), Henriks rum i samma hus.

* Tjårnyj – På Lanzarote, landsorten

* Järnåldern – Skäftekärrs stenåldersby

* Taxichefens villa – I Öjaby utanför Växjö

* Sovjet – Gamla Slakteriet i Alvesta

* Bely – Öknen utanför Corralejo på Fuerteventura

* Poolplaneten – På Lanzarote, landsorten

* Karichnivi – På Lanzarote, landsorten

Vid Vintergatans slut

* Svarta Asteroiden – Bullerforsenskraftstation i Borlänge

* Miras och Billies lägenhet – Måste kolla upp

* Billies skola – Hjärups skola

* Miras jobb exteriört – Hjälmarekajen 8

* Kolonistugan - Almåsa koloniområde

* Skeppet – Ystad Studios

* Pax landningsplats – På ängen vid Husie kyrka

* Benkes – I en lagerlokal i Malmö

* Ürgüp – Kappadokien, Se separat lista

* Grevens palats - Hillside Su i Antalya

* Filione – Kursunlu Nationalpark (Kursunlu Selalesi) utanför Antalya

[Freddie]

The Global Network




Nu när Vintergatan börjar närma sig sin 20-årsdag kan jag inte låta bli att reflektera lite extra mycket över hur mycket i mitt liv som serien satt sina spår i. Sommaren 2000 fyllde jag 8 år, och jag minns tydligt hur jag varje morgon satt klistrad vid TVn. Inte mycket kunde störa mig, mina föräldrar har berättat hur de flesta aktiviteter fick planeras med sändningstiden som utgångspunkt. Efter avsnitten hände det ofta att jag och min jämnåriga vän på gatan sprang ut och möttes på mitten mellan våra hus, och sedan begav oss in i skogen eller till hans eller mitt hem och lekte och pratade om dagens avsnitt, om vad som hänt och vad vi trodde skulle hända längre fram. Just när de hade besökt Filione var vi extra mycket i skogen, där vi låtsades att vi själva var på skogsplaneten. Jag minns hur obehaget började gnaga när de skulle till Krasnyj, inte så mycket för domedagsplanetens skull men för att vi insåg att serien (och, lite mindre viktigt, sommarlovet) började lida mot sitt slut. Vi startade ibland en skärmsläckare på en dator (Windows 98's skärmsläckare med de flygande Windows-loggorna) och lekte med en ej inkopplad joystick att vi styrde Bältan genom svarta hål, och vi byggde egna sanningsperkulatorer och kolatomförädlare av lampor och kartonger. Vi målade alla möjliga prylar silvriga och klädde in andra saker med aluminiumfolie för att få dem att likna saker från skeppet. Skolan började, och även där var stora delar av hösten fylld med snack och lek med Vintergatan-tema. Jag minns hur jag ibland stirrade upp mot himlen i timmar för att kanske, kanske få se en glimtande skymt av Peo's skepp. I julklapp önskade jag mig en uppblåsbar soffa i stil med de de hade på skeppet och jag fick en liknande, till min stora förtjusning. På den tiden hade vi inte bredbandsuppkoppling, men efter mycket tjat fick jag med pappas hjälp tillåtelse att koppla upp mig på nätet och surfa in på Vintergatan-hemsidan. Jag var så naiv att jag faktiskt trodde att jag skulle teleporteras med en smäll till skeppet, som de två tjejerna i promote-videon om hemsidan gjorde. I dagens vuxenliv som fylls med jobb och relationer, nätter på stan, bostad och bil, festande, räkningar och vänner som kommit, vänner som gått och vänner som dött, kan jag ibland sakna den enkla barndomen något så otroligt. Ett av mina sätt att för en liten stund då och då fly från allt ovan, är att se på Vintergatan igen. Varenda bildruta fyller mig med minnen och glada sådana, det kommer de alltid att göra. Vintergatan tar mig tillbaka till den sommar jag önskar aldrig någonsin skulle ta slut, och det behöver jag ibland!

[Freddie]

The Global Network




Fredrik Grade Lindkvist Headcanon: Det enda naturliga maskhålet i Vintergatan är Sagittarius A* *, och alla andra "svarta hål" i centrum av galaxer är också naturliga maskhål som skapades under den Stora Smällen**. De här maskhålen användes som transportmedel mellan galaxerna under historien, och används fortfarande i andra galaxer, men Vintergatans har hittills stängts efter plaschnyjanerna (med flera) utvecklade teknologin att göra konstgjorda maskhål, tog över galaxen, och slutade relationen med resten av galaxerna (Speciellt Andromeda, deras största fiende).

plaschnyjanerna byggde först ett nätverk av maskhål, över hela galaxen (Typ som tåg, järnvägar, och tågstationer), fast det slutade användas när enskilda skepp kunde göra egna temporära maskhål (Typ som jeepar).

Flera inte lika avancerade civilisationer, som fifunerna och pilgrimerna, upptäckte det gamla nätverket av maskhål av misstag under deras uppdrag, vilket gjorde att t.ex. fifunernas rymdfärd till Ürgüp (Uppskjutning 1973), som skulle tagit ca 60 år (1,2 ly/0,02 c = 60 år), tog bara 2. Fifunerna tog sedan användning av det till att kolonisera det Gröna Grannlandskapet.
Det är det här nätverket även gänget använder eftersom det är säkrare.

* en.wikipedia.org/wiki/Sagittarius_A*

**https://www.youtube.com/watch?v=9P6rdqiybaw

[Freddie]

🌐 The Global Network 🌐





VINTERGATAN WIKI

VINTERGATAN WIKI
Fanon:Vilse i Vintergatan
SKAPARE
Firegloom13
TITEL
Vilse i Vintergatan
INNEHÅLL
HUVUDKARAKTÄRER
Trean
Fifunkaptenen
Storürgüpen
KARAKTÄRER
(Bara karaktärer som visas och har namn)

Skogsvarelser

Trean
Femman
Nian
Tian
Ettan
Tvåan
Åttan
Sexan
Fyran
Fifuner

Fifunkaptenen
Tina
Perrlia
Riko
Nova
Chirra
Mile
Ürgüper

Storürgüpen
Lillürgüpen
Mellanürgüpen
Andra

Peo
Pax
Crona
PLANETER
Filione
Ürgüp
Zloba
Benkes handelsstation
FÖREGÅNGARE UPPFÖLJARE
Pax Jordiska Äventyr Ensamma i Vintergatan
MORE


Trean var en vanlig skogsvarelse från planeten Filione, men plötsligt ställs hon framför den största utmaningen i hennes liv. Kriget mellan fifunerna och ürgüperna har pågått i 40 år och förstört hela planeten Ürgüp, och Trean är den som måste stoppa det innan ürgüperna hämnas. Tillsammans med Storürgüpen och den mystiska Fifunkaptenen åker hon till fredsmötet, men när Rymdbussen dockar vid Asteroidmacken exploderar den, och alla tre slungas ut i rymden. Rådsmedlemmarna tvingas att samarbeta för att komma iväg till deras möte, men kommer de att lyckas?

Varning: Vilse i Vintergatan innehåller grafiska beskrivningar av blod och våld och karaktärer kommer dö. Så om du inte bekväm med det, läs nåt annat.

Vilse i Vintergatan kommer få ett estimerat 25 kapitel, och varje kapitel kommer publiceras separat här. Efter varje kapitel kommer jag fråga en fråga i kommentarerna, och när jag fått åtminstone ett svar kommer jag börja skriva på nästa kapitel. Jag postar ett kapitel så fort jag är någorlunda nöjd med det, så det kommer alltså inte vara färdigt. Skriv gärna vad ni tycker och om ni har några teorier i kommentarerna! Och kom ihåg, att allt kan hända i rymden!


Kapitel 1: Goda nyheter
100 000 år av krig har lagt en mörk skugga över galaxen. Sen de gamla frihetskämparna spårlöst försvunnit har Plaschnyj fattat all kontroll. De tros av de mesta bara vara en legend, men några känner fortfarande till historien.

På den karga planeten Ürgüp fortsatte kriget med fifunerna. Fifunerna hade inte rört planeten på 30 år, men ärren på Ürgüp fanns fortfarande kvar, och dess urinvånare hade inte glömt bort plågan. De ville hämnas.

Inte så långt bort, på skogsplaneten Filione, var allt frid och fröjd. Vinden susade lugnt genom träden, vattnet porlade genom bäckarna, och fåglarna sjöng sina sista sånger innan natten la sitt mörka täcke över skogen. Planetens två månar låg högt på himlen och stjärnorna höll på att titta fram, och bland de små vita prickarna fanns en liten rosa som vandrade över himlavalvet; Ürgüp. I en liten glänta i skogen lyste det svagt. Sifferfamiljen satt runt elden och lyssnade på när barrpuddingen puttrade i pannan. Det var så fridfullt det kunde bli, men Sjuan såg fortfarande upp i mörkret i oro.

"Tror ni kriget kommer hit?" sa hon.

"Fifunerna har lovat att skydda oss från vad som än skulle komma, och inte röra Filione ifall det är högst nödvändigt," sa Tvåan, Sjuans pappa, "men efter det de där pesten gjorde mot dig blir jag inte förvånad ifall de bryter sitt löfte."

Sjuan sjönk ihop och kollade ner i marken. "De gjorde mig inte illa..."

Tvåan tog ett steg framåt. "Ska du säga...!"

Trean flög upp mellan de och hejdade hennes pappa. "Ta det lugnt, du behöver inte börja bråka nu. Och jag är säker att fifunerna håller sitt löfte." Hon vände sig till sin lillasyster, lyfte upp haken på henne, och log.

Sjuan lyfte blicken och reste mungiporna lite grann. "Tack, syster." Hennes röst var lika tyst men var lugn.

Trean reste sig långsamt och satte sig bredvid sin dotter Nian igen. Den lilla flickan må bara vara 9 år gammal, men hon kan sannerligen vara uppkäftig.

"Jag minns från labbet, Sjuan var bara instängd i en bur och vit i ansiktet, men utan en enda skråma," sa Femman, Treans lillebror.

"Det är inte det," sa Sjuan svagt, "jag är orolig för de. De är ju mitt inne i ett hemskt krig."

Ettan kollade på hennes dotter och funderade en liten stund. Hon ställde sig upp, sträckte ut armarna, och lyste upp som en supernova. "Jag har goda nyheter!" Även efter hon blivit mormor så var hon fortfarande full av energi som strålade ut i hela universum.

Tvåan tittade upp på sin fru. "Vadå för nyheter?"

Ettan tog ett djupt andetag. "Det Intergalaktiska Rådet har ordnat ett fredsmöte! Ürgüpkriget är snart över!" Hennes leende var dubbelt så stort som det brukar och hon sa det så snabbt att man knappt kunde tyda ett ord av vad hon sa.

"Juste, ja," sa Tvåan diskret.

Ettan tog ett djupt andetag till och lugnade sig. "Och vet ni vem som har blivit utsatt till medlare?" Hennes blick vandrade över familjen och hon sa det tydligare än om hon pratat med ett småbarn. Hon flög upp med armarna upp i luften. "Du, Trean!"

Trean fryste till i hela kroppen, hade hon hört rätt? Hade hon missförstått? Hon satte handen över bröstet. "Jag...?"

"Ja, du!" Ettan gick runt brasan, satte sig på knä framför hennes dotter, och log så varmt att brasan blev avundsjuk. "Du kommer bli världens bästa medlare."

Tvåan harklade sig och reste fingret. "Du kommer att få träffa Storürgüpen och Fifunkaptenen, men kom ihåg, lita inte på nån av de!" Han lutade sig fram och stirrade på henne. "Och speciellt inte på Fifunkaptenen, för det var ju fifuner som kidnappade Sjuan."

Sjuan stirrade ner i marken och pep något obegripligt. Trean uppfattade bara ett ord; Rana.

"Det påminner mig!" utbrast Tvåan och började rotade i sin hydda. Det prasslade och knölade när han sökte igenom varenda liten vrå, och löv flög ut och blev bränsle till elden och topping på barrpuddingen. Pojkarna försökte kolla över axeln på honom, men innan de visste om det, vända han sig om med en silvrig cylinder i handen. "Det här är en ljusgranat jag fick av Kapten Zoom!" Han höll den högt upp mot himlen som om det var en gåva till gudarna, den blängde i månskenet, och rodnade i brasans sken. Han räckte över den till Trean.

Hon greppa tag i den. Hårt. Hennes händer vitnade och en kall känsla vandrade upp genom armen och spred sig över hela kroppen, även ifall den egentligen var rätt varm. Hon rös. I den fanns ett fyrverkeri av ljus som skulle skrämma varenda fifun ur sikten. Och om han skulle göra något dumt, så skulle hon kunna rädda sig själv med den lilla cylindern utan att skada honom. Hon stoppade ner den i väskan, men det var nånting som inte stämde.

"Får jag följa med?" sa Nian och kollade med stora ögon upp på hennes mamma.

"Tyvärr, men det här är Treans uppdrag, så du får stanna hos oss!" sa Ettan.

"Men... åhhh...!" Hon knölade ihop sig och satte armarna i kors. "Ni fattar ju ingenting!"

Trean la handen på hennes axel. "Det är okej, nån annan dag kanske, när du är lite äldre."

Hon stötte bort hennes hand och vände nacken mot. "Som om jag skulle tro på det."

Tvåan harklade sig. "Rymdbussen till planeten Pamecio kommer imorgon bitti, så se till att vara förberedd."

"Redan imorgon!?" utbrast Trean. "Hur ska jag hinna förbereda mig på så kort tid!?"

"Vi borde nog ha berättat lite tidigare..." sa Ettan och knep igen läpparna.

"Vänta, hur länge har ni vetat om det här?" frågade Trean.

"I några dagar nu," svarade Ettan.

"Men varför har ni inte berättat nånting!?"

Ettan sänkte rösten. "Det kom bara så plötsligt, vi visste inte vad vi skulle göra."

Trean drog hatten ner över öronen. Hela Ürgüp hängde på henne, hon skulle få träffa två av grannlandskapets högsta ledare som inte alls tyckte om varandra att komma överens, och stoppa ett krig som pågått i 40 år, och hon skulle inte ens hinna förbereda sig.

Ettan suckade. "Allt är vårt fel..." Hon satte handen över pannan och skakade huvudet. "Och jag är lika stressad som du."

Sexan hade funderat en stund och gick fram till Trean. "Hörru syrran, jag har en idé!"

"Vadå?"

"Du ska få se!" Han rev av en bit bark från det närmsta trädet, rullade ihop den, och satte den på näsan. "Ta-da!"

"Va?" sa Trean och vinklade huvudet.

"Ser du inte? Jag är ju Storürgüpen!" Han stack upp låtsasnäsan i vädret och tutade som en riktig ståtlig ürgüp.

Femman skrattade och pekade. "Den passar ju på dig!"

"Jag vet." Sexan tog det största lövet han kunde hitta, vek ihop det till en kon, klistrade fast den med lite koda, och gick fram till Fyran. "Hörru brorsan, sätt på dig den här!"

Fyran kollade på lövet och tog emot det. "Okej..."

"Sätt på det på huvett så blir du en riktig fifun!" sa Sexan uppmuntrande.

Fyran tog av sin hatt och satte på lövet. Det vinglade lite och kodan droppade ner framför hans ansikte, men det gjorde visst ingenting enligt Sexan.

"Bra!" sa Sexan bestämt. "Då är du Fifunkaptenen och jag Storürgüpen, så ska vi bråka och Trean måste få oss att sluta, och på det viset kan hon öva!" Han flög upp. "Det är ju perfekt!"

Ettan fnissade. "Vilka saker ni pojkar hittar på."

Fyran suckade och tog av sig lövet. "Nä... Jag vill inte bråka."

"Men varför inte?" sa Sexan och räckte ut handen, "kom igen nu, brorsan! Du passar ju jättebra som fifun; du är tyst, du hemlighetsfull, du är..."

Fyran tittade bort. "Jag sa ju att jag inte vill bråka."

"Hörrni, vad sägs om att nån annan spelar Fifunkaptenen," sa Trean uppmuntrande, "Femman kanske."

Sexan funderade. "Men hann är ju inte alls lik en fifun..." Han tog en lång paus och funderade på vad Trean precis sa. "Vänta lite, förmedlade du precis mellan oss!?" Han fick ett jättestort leende på läpparna. "Då kan du ju det! Jag visste att du hade det i dig!"

"Men jag fick ju inte er att komma överens," sa Trean.

"Spelar ingen roll, för så länge du kommer på fler och fler lösningar, så kommer du säkert att lyckas!"

"Ni har nog rätt." Trean pustade ut och satte sig.

Hela familjen satt runt brasan igen och åt barrpuddingen, med löv, medan himlen mörknade. Att äta barrpudding medan man lyssnar på spraket från brasan verkar ha någon form av lugnade effekt, men den är som allra starkast när man äter den med sin familj.

Skymningen långsamt vandrade ner mot horisonten och den mörka natthimlen lade sig över skogen. Trean lämnade Nian i hennes hydda och gick in i sin, tog av hatten, räfflade omkring i lövbädden, och la sig ner.

Ett stort krig fanns där ute. 100 000 år av strid och oro över hela galaxen. Familjer som splittrats, miljontals som dött en grym död, och på Filione hade det inte visats ett enda fingeravtryck. Och nu, jag, Trean, en kvinna från Filione som aldrig rört den stora världsrymden, ska stoppa ett krig på en planet, som för mig, inte är mer än en rosa prick som vandrar fridfullt över stjärnhimmeln.

Hon stängde ögonen och försökte få ut de mörka tankarna. Hon tog ett djupt andetag, sen ett till, sen ett till. Hon föreställde sig hur vacker Ürgüp måste vara, med höga berg, stora slätter, vackra dalar, alla i en rosa färg eller helt skimrande vita av snö. Och tänk hur fifunernas hemplanet skulle se ut, mörk och dyster, men om man tittar noga ser man en lika vacker värld gömd i skuggorna.

Hon slappnade av och la ner sin hand. Under handflatan spred sig inte känslan av torra löv och sval jord, utan golvet var iskallt. Små stenar satte sig som spikar med kall, räfflig, och slät betong under. Ljudet av skrik från alla håll och brummande motorer fyllde hennes öron och blev tydligare och tydligare, och en skarp lukt bet djupt i näsan. Hon öppnade ögonen. Det var suddigt först men ögonen ställde in. Stora betongväggar reste sig över huvudet och ett mörkt tak täckt med sprickor dolde nästan hela himlen. Rymdskepp lyfte mot det lilla hon kunde se av den bleka himlen, och ett dovt dån hördes långt bort. Hon var inte i sin hydda längre. Hon var inte på Filione.

En droppe blod porlade ner från hennes kind och smaken av järn fyllde strupen. Hon satte ner den andra handen på betonggolvet och tryckte upp kroppen. Att bara sätta sig upp tröttade ner musklerna. Hon såg ner på sig själv, hon hade inte sin gröna klänning längre, men en svart kappa i styvt material.

Donet blev högre och skriken fylldes med mer panik. En stor skugga förmörkade himlen och lämnade ett spår av rök efter sig.

Taket knakade och en sten rasade ner framför fötterna. Dammet yrade och stack i ögonen och hjärtat slog nästan ur bröstet. En till sten föll rakt på henne och hon slängdes bakåt. Gruset skar in i ryggen och huvudet slog ner med gnisslet av metall mot sten. Det sved över hela kroppen, smällen av både fallet och stenen hade rivit upp bakhuvudet och hela bröstet. Floder av blod forsade ner längs kappan och färgade den röd, medan väggarna blev suddigare.

Ett skrik ekade mellan väggarna, ett ynkligt och förskräckt. Från molnet av damm uppenbarade sig en siluett, en siluett med en utsträckt hand som drogs av en annan. Siluetten blev tydligare, ett ännu ynkligare ansikte under en silvrig hatt uppenbarade sig. En fifun, knappt större än Nian, med ögon rödare än blod som bleknade av skriket. Han ryckte sig ur den andra fifunens grepp och slängde sig fram. Hela taket rasade in, hans skrik tystnade, hjärtat stannade, och allt blev svart.

Trean vaknade med ett ryck. Med andan i halsen såg hon sig omkring. Väggarna var rötna träplankor klädda med löv och utanför sken månarna in. Hon var tillbaks i sin hydda igen. Utanför satt Sjuan och tittade på henne med ögon som bleknade av oro, nästan som den lilla fifunen. "Är du okej?" sa hon ynkligt.

Trean hämtade andan och pustade ut. Det styva materialet från kappan täckte fortfarande hennes ben och hjärtat rusade som motorerna. "Jag är bara nervös..."

"Det är väl alla ibland," sa Sjuan och log, "men jag förstår exakt varför."

Trean log tillbaka, och det fick hjärtat att sakna ner lite grann. "Jag vet att jag alltid kan lita på dig. Men jag förstår fortfarande inte att jag måste stoppa ett helt krig på en planet som jag aldrig varit på förut! Jag har ju aldrig ens lämnat skogen!" Hon suckade och kollade ner, kappan tonades ut med hennes vanliga klänning. "Men det som jag är mest nervös för är att träffa Storürgüpen och Fifunkaptenen, speciellt Fifunkaptenen. Hur vet jag ifall jag kan lita på honom?"

Sjuan satte handen på Treans axel. Hennes hand var mjuk och varm och en lugnande känsla spred sig genom kroppen. Hon log ödmjukt. "Du behöver inte vara orolig, för jag känner faktiskt Fifunkaptenen." Hon pausade och kröp in och satte sig bredvid Trean. "När jag var fången hos fifunerna kom han varje kväll till cellblock 2, och till mig och Mira. Vi pratade om allting från våra hemplaneter, till våra vänner och familjer. Hans närvaro var nog den största trösten inne i den trånga buren, för han var faktiskt riktigt snäll."

Trean tog ett djupt andetag. "Jag tror dig." Hon famnade om hennes syster medan hon försökte hålla tårarna borta. Det fanns hopp i alla fall.

"God natt, storasyster, och lycka till."

"God natt." Trean lättade greppet och Sjuan gick iväg till sin egen hydda. Hon la sig ner, de torra löven hade kommit tillbaka, men tankarna om drömmen trängdes fortfarande i huvudet. Vad hände? Vem var han? Frågorna tog aldrig slut, och det började verka som att det inte var en dröm, utan en glims in i det okända. Hon stängde ögonen och kollade upp i tomheten skapad av bara hennes ögonlock. Kanske den stora världsrymden inte var full av stjärnor, utan egentligen, en enda stor tomhet, och upp dit skulle hon på ett uppdrag som kanske var första steget att rädda galaxen. Känslan var frestande, men det var för mycket. Hur skulle hon klara av det?

Varför valde de mig? Jag är ju bara en helt vanlig skogsvarelse!

Kapitel 2:
Ürgüpstaden, norra Ürgüp

På planeten Ürgüp var det inte alls lika fridfullt. Ürgüper flög omkring på de smala klipporna i Ürgüpstaden, de sprang in i varandra, på varandra, och tutade så hela berget skaka. Det var som en enda stor blå soppa som precis hällts ur grytan, och när man häller soppa ur en gryta brukar ofta en hel del skvätta ner på bordet, så det skulle inte dröja länge förrän en ürgüp-droppe skulle falla ner för kanten.

Storürgüpen stod högst upp i tronrummet och försökte lugna ner alla galna ürgüper. "STÅ STILLA, JAG BEORDRAR ER!" Hans tut fick hela berget att skaka, men ingen kunde höra honom bakom soppan, inte ens han själv.

Man kunde tro att undergången var nära, men egentligen var hela soppan serverad på ett fint kalas, för ürgüperna hade fått ett meddelande från "gudarna" att freden och lyckan var nära, och Storürgüpen var deras räddare, som skulle till himlens rike för att visa de onda makterna vad de står för. Det var i alla fall hur ürgüperna uppfattade det.

En ürgüp trängde sig fram genom soppan och sprang fram till tronrummet. "Ers majestät, er dotter har fallit av klippan!"

"Är hon skadad?" frågade Storürgüpen.

"Ja. Följ med!" Ürgüpen viftade med tassen och sprang in i soppan.

Storürgüpen sprang efter, höjde staven, och de galna ürgüperna saktade ner. Under klippan längst bort, på den lilla gräsplätten, stod en liten grupp kvinnliga ürgüper i en cirkel. I mitten av den cirkeln låg en mycket liten ürgüp, Lillürgüpen. Storürgüpen och den andra ürgüpen rusade ner för trappan och han gick fram till sin dotter. Hon kved och rullade runt och hennes näsa var lite böjd.

"Bra att du kom!" sa Mellanürgüpen, som plåstrade om Lillürgüpens tass, "vi måste ta henne till sjukgrottan så fort som möjligt!"

Storürgüpen gick fram, ürgüperna backade, och han slängde upp Lillürgüpen på axeln. "Jag tar dit henne." Han gick upp till sjukgrottan tillsammans med den andra ürgüpen, och la sin dotter på den finaste sängen med den mjukaste pälsen i grottan. Hon fortsatte kvida och rulla runt, men det mjuka underlaget lugnade henne. Hon märkte knappt av hennes far, utan stirrade bara upp mot himlen utanför.

Mellanürgüpen hade följt med hela vägen och la handen på hans axel. "Älskling?"

"Vad är det?"

"Det är något du behöver ta med dig." Hon satte ner tassen i sjalen och tog upp något som skimrade i guld. Det var ett vackert smycke som hängde från ett långt band av stenar i alla regnbågens färger. Broschen var helt gjord i guld och reflekterade ljuset från solen, och oläslig text gick i en cirkel runt ett inristat träd. En gyllene amulett, och det var det vackraste han nånsin hade sett. "Lillürgüpen sa att du skulle ta med den under uppdraget ifall du blir vilse."

Storürgüpen tog emot amuletten och satte den runt halsen. Hela kroppen fylldes av en värmande känsla, och när han höll den i hans tassar kändes det tryckt, som om någon såg ner på honom och visade vägen vart han än gick. "Den är vacker."

"Ers storhet!" sa en ürgüp, "himmelskärran kommer snart!"

Fifunkolonin, Zlobas sydpol

På planeten Zloba, ungefär 6 ljusår bort, höll Fifunkaptenen och hans lillasyster tal. Alla fifuner i kolonin, vuxna och barn, hade samlats framför scenen och sorlet var högt (för den som förstår fifunspråk åtminstone).

"Tystnad!" ropade Tina, Fifunkaptenens lillasyster, och det blev knäpptyst.

Fifunkaptenen gick fram till talarstolen. "Vi har goda nyheter! Vi har fått information från det Intergalaktiska Rådet att ett fredsmöte har ordnats mellan oss och ürgüperna. Jag kommer träffa ürgüpernas ledare Storürgüpen, och en skogsvarelse vid namn Trean har blivit utsatt till medlare. Vi litar på att hon kommer få oss att äntligen komma överens och stoppa Ürgüpkriget för gott!"

Hela publiken jublade.

Nånstans i folkmassan stod det en fifun som inte jublade, den 14-åriga Riko. "Tror ni verkligen de kommer lyckas den här gången?" sa han och tittade mot de andra.

"Självklart! Det är ju inte "henne" vi pratar om," sa Perrlia, Rikos bästa vän.

Han var tyst en liten stund och funderade. "Du har nog rätt."

Chirra, Perrlias mamma, satte handen på hennes axel och fnissade. "Med "henne" som vår representativ kunde inte det där mötet nåt annat än att gå åt fasiken, hon blev ju aldrig nöjd!" Hon fortsatte skratta. "Det enda det där mötet var bra för var att ge oss lite lugn och ro."

"Och befria Yaj ett litet tag i alla fall," sa Mile, Perrlias pappa.

"Men vad jag vet är inte den där Storürgüpen den lättaste typen," sa Chirra och kolade ner skrattet.

"Vi får väl lita på den där Trean, då! Den förra var ju inte exakt lätt han heller," sa Perrlia.

"Tystnad!" ropade Fifunkaptenen. "Rymdbussen kommer imorgon bitti, och efter det kommer jag vara borta i några dagar, så under tiden tar Tina över som er kapten."

Nästa dag var det minst lika upplivat, för högt uppe på himlen syntes något som såg ut som ett stjärnfall, men var i själva verket Rymdbussen som närmade sig. Massor av fifuner stod runt raketplattformen och följde den lilla pricken med blicken, och föräldrar behövde förklara vad det var för deras barn. Skeppet kom närmare och närmare och kastade en stor skugga över kolonin. Den saktade ner, och med ett stort rökmoln, landade på plattformen. Det pyste och luftslussen öppnades. Fifunkaptenen gick fram och gick upp för trappan, men stannade halvvägs upp, och vände sig om. "Hejdå!" Han vinkade adjö åt alla fifuner och de vinkade tillbaks. Han gick upp den sista biten och slussen stängdes bakom honom, men han syntes fortfarande genom fönsterna.

"Lycka till!" ropade Tina och vinkade med hela armen.

Fifunkaptenen vinkade tillbaks innan skeppet lyfte och försvann ur sikte.


ARTICLE INFORMATION
Top Contributors
Funkey Kong
Firegloom13
Comments (5)
Categories
Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.
EXPLORE PROPERTIES
Fandom
Gamepedia
D&D Beyond
Muthead
Futhead
FOLLOW US
OVERVIEW
About
Careers
Press
Contact
Terms of Use
Privacy Policy
Global Sitemap
Local Sitemap
COMMUNITY
Community Central
Support
Help
ADVERTISE
Media Kit
FANDOM APPS
Take your favorite fandoms with you and never miss a beat.
D&D Beyond
Vintergatan Wiki is a FANDOM Lifestyle Community.
VIEW FULL SITE

[Freddie]

🌐 The Global Network 🌐




Daniel Magnusson?VINTERGATAN den officiella Facebookgruppen från SVT
den 4 september 2016 ·

Hej! Hur kommer det sig att ni använde er utav myggor/headset på skådespelarna? Va det istället för att använda en ljudbom? Man ser även att skådespelarna har öronsnäckor i öronen, hur kommer det sig? Vad hörde dom igenom dom? Petter Bragée
GillaKommentera
8 8
Kommentarer
Petter Bragée
Petter Bragée Vi bestämde att man har detta headset med öronsnäcka i rymden. För att spara tid på en sjukt pressad inspelning. I studion gjorde vi ofta 10-15 min teve per dag.Jag satt i kontrollrummet och kunde prata direkt med skådisarna ibland. Att ha headset är v...Visa mer
Gilla · Svara · den 4 september 2016 kl. 19:27

Pontus Sandell har svarat · 2 svar
Daniel Magnusson
Daniel Magnusson Jag undrar även hur det funkade med Sonkofon samtalen? Allt är ju för inspelat så hur kunde då folk ringa in medan serien gick på tv?
Gilla · Svara · den 4 september 2016 kl. 19:29
Petter Bragée
Petter Bragée Allt var inte förinspelat. I första serien hade vi en direktsändning ca 4-7 min varje dag utom avsnitt ett och 44. I andra serien hade vi en lika lång direktsändning varje dag tisd-torsd. Med riktiga barn som valts ut i förväg (man kunde ringa på dagen...Visa mer
Gilla · Svara · den 4 september 2016 kl. 19:32
Petter Bragée
Petter Bragée Men det finns ju med en del direktsänt även i TTV. Barnet som kunde ryska i samtalet när Irina kastar burkar. Detta var direktsänt och blev väldigt bra och relevant så det fick vara med i det hopklippta.
Gilla · Svara · den 4 september 2016 kl. 19:34
Dölj 12 svar
Daniel Magnusson
Daniel Magnusson Jahaa! Smart! Men det låter lite läskigt ändå, så mycket som kan gå fel när skådespelarna måste improvisera och tänk om dom inte kommer fram till det som är tänkt enligt storyn! Tänk även så mycket som tekniskt oxå kunde gått fel! Modigt och mycket bra jobbat! Diggar idén ??
Gilla · Svara · den 4 september 2016 kl. 19:36
Petter Bragée
Petter Bragée Ja, det var sjukt nervöst ibland. Som i Green screen direktsändningen med Peo på domedagsplaneten. Tänk ifall det plötsligt blivit grön duk där. Inte bra för illusionen. Eller om projektorn med rymden utanför fönstret hade slocknat. Vi hade sjuk tur att det värsta som hände var att Femman sade "okej" i sin direktsändning eller att någon tv-monitor syntes...
Gilla · Svara · 4 · den 4 september 2016 kl. 19:39
Daniel Magnusson
Daniel Magnusson Petter Bragée Haha härliga historier!
Gilla · Svara · den 4 september 2016 kl. 19:42
Magnus Wilén
Magnus Wilén I vissa delar nämner karaktärerna namnen på de som ringt in dagen innan, exempelvis när Henrik ska göra bus för Glen (när han har på plastfolie på toaletten) och när Mira kämpar med huskurerna mot förkylningen... Jag antar det filmades direkt efter live-sändningen och sen klipptes in i morgondagens avsnitt, eller?
Gilla · Svara · den 4 september 2016 kl. 19:54
Petter Bragée
Petter Bragée Exakt så. Jag tyckte det var roligt att göra ett inspelningsschema och lösningar som hela tiden förstärkte illusionen. Med dörr som flyttades mellan rymdskepp och värmeverk (maskinrum), och diverse tidsomflyttningar. det var jätekul. Och vanligaste frågan som kom i brev var "är ni i rymden på riktigt?"
Gilla · Svara · 2 · den 4 september 2016 kl. 19:58
Magnus Wilén
Magnus Wilén Den illusionen sitter kvar fortfarande. Trots alla missar som TV-skärmar och hål i kulissväggen med mera så när jag ser serierna om igen så KÄNNS det verkligen som att utanför det där skeppet ÄR det öppen rymd. Faktiskt, så har jag inte kännt så om någon annan sci-fi-serie/film. Säger en hel del om hur starkt min skalle blev påverkad av ert verk! ??
Gilla · Svara · 3 · den 4 september 2016 kl. 20:02
Philomène Grandin
Philomène Grandin direktsändningen var jätte kul! jag vill dock minnas att fler saker gick på tok än de som Petter minns;). Men de håller jag hemliga! Ha! Roligt var det i allafall!
Gilla · Svara · 6 · den 4 september 2016 kl. 20:03
Petter Bragée
Petter Bragée Nej då Philo. Allt gick på räls. Rymdräls.
Gilla · Svara · 6 · den 4 september 2016 kl. 20:07
Philomène Grandin
Philomène Grandin Jag håller med Petter, rymdräls med fantastiskt slir. Let's do it again!
Gilla · Svara · 4 · den 4 september 2016 kl. 21:53
Jonatan Svensson Glad
Jonatan Svensson Glad Philomène Grandin Please! Let's do it again! VI vill ha en uppföljare!
Gilla · Svara · 3 · den 5 september 2016 kl. 00:17
Joakim Elvis Calderon
Joakim Elvis Calderon Philomène Grandin du var den bästa av alla
Gilla · Svara · 3 · den 28 september 2016 kl. 22:54
Philomène Grandin
Philomène Grandin Du hör var de säger Petter Bragée!!......
Gilla · Svara · 5 · den 28 september 2016 kl. 23:58
Fredrik Grade Lindkvist

Skriv ett svar...

Välj fil
Ackel Gjöres
Ackel Gjöres En av de roligaste och klurigaste direktsändningarna är i 5B när Glen får zonkofonhjälp i direktsändning och då kan hjälpa Henrik och Irina att komma förbi lavaormen (kasta äpplet). Då klipps det mellan telefonsamtal i direktsändning och inspelningar flera månader tidigare på Lanzarote, fram och tillbaka ett par gånger!